Dikt 1 - 50:onde stycket ur Havamal, Island/Norge ca år 1000.
"Tallen torkar,
som på tomten står,
och ej skyddas av bark eller barr;
så är ock en,
som ingen älskar.
Vi skall han länge leva?"
Tallen torkar, som någon som ingen älskar. För mig berättar dikten om hur det inte känns värt att leva och hur hopplöst det kan kännas när ingen älskar dig. Om ingen bryr sig om dig, varför skulle du göra det? Utan någon att lita på som finns där när du behöver stöd så står du där på tomten. Naken utan bark som beskyddar dig eller barr som försvarar dig. Man orkar inte leva och vara glad utan torkar ihop och kan bara se på hur väder och vind sliter ut en, parasiter tar sig in i ens liv och suger all livskraft ur en, tills man faller och dör. Varför inte bara dö på en gång?
Man kan också likna dikten vid till exempel internetmobbning. På nätet kan vem som helst hoppa på dig och om du inte har någon som försvarar dig så kan det göra riktigt ont. Den här tolkningen är nog något mindre dramatisk då den sista meningen bara behöver mena att det inte är någon idé att stanna på internet.
"Vi skall han länge leva?"
Dikt 2 - "Du går icke ensam", ur Songes (1830-33) av Carl Jonas Love Almqvist
"Om bland tusen stjärnor
någon enda ser på dig,
tro på den stjärnans mening,
tro hennes ögas glans.
Du går icke ensam.
Stjärnan har tusen vänner;
alla på dig de skåda,
skåda för hennes skull.
Lycklig är du och säll
Himlen dig har i kväll."
Om en enda stjärna ser på dig: tro på hennes mening. Stjärnan har tusen vänner som också ser dig, även om du inte ser dem. Dikten säger att även om det ser mörkt ut och du inte tror att någon bryr sig om dig så finns det alltid någon där. Fler bryr sig än du tror, så var glad.
Jag tolkar stjärnorna som dina vänner och bekanta, men en annan tolkning är att dikten bara pratar om en stjärna. Att det finns massor av stjärnor men även om du bara ser en utav dem så ser tusen andra människor också på samma stjärna. Genom att se på den stjärnan ser ni på ett sett på varandra. Du är alltså inte ensam även om alla de känner lämnat dig. Du har tusen vänner där ute som du inte mött än.
De första två dikterna har väldigt olika budskap, men samtidigt kanske de kan passa ihop. Den första berättar om hur det inte är värt att leva när ingen älskar en, medan den andra säger att du är inte ensam även om du tror det.
Dikt 3 - "Dagen svalnar" ur Dikter (1916) av Edith Södergran
"I
Dagen svalnar mot kvällen…
Drick värmen ur min hand,
min hand har samma blod som våren.
Tag min hand, tag min vita arm,
tag mina smala axlars längtan…
Det vore underligt att känna,
en enda natt, en natt som denna,
ditt tunga huvud mot mitt bröst.
II
Du kastade din kärleks röda ros
i mitt vita sköte -
jag håller fast i mina heta händer
din kärleks röda ros som vissnar snart…
O du härskare med kalla ögon,
jag tar emot den krona du räcker mig,
som böjer ned mitt huvud mot mitt hjärta…
III
Jag såg min herre för första gången i dag,
darrande kände jag genast igen honom.
Nu känner jag ren hans tunga hand på
min lätta arm…
Var är mitt klingande jungfruskratt,
min kvinnofrihet med högburet huvud?
Nu känner jag ren hans fasta grepp om
min skälvande kropp,
nu hör jag verklighetens hårda klang
mot mina sköra sköra drömmar.
IV
Du sökte en blomma
och fann en frukt.
Du sökte en källa
och fann ett hav.
Du sökte en kvinna
och fann en själ -
du är besviken."
Dagen svalnar mot kvällen. Den sista dikten handlar för mig om hur kärleken i en relation dör ut. När ni först träffas så är det morgon. Allt är soligt är klart och fåglarna kvittrar i era huvuden. Det är svårt att se något negativt. Men efter en tid tillsammans är ni inte lika bländade och ni ser klarare. Du ser att du börjat förlora dig själv, och han ser att du inte är vad han letat efter. Även om ni fortfarande tycker om varandra så är ni inte lyckliga som saker är, och det kan vara svårt att kliva ur en sådan situation. Vad säger man när man inte vill mista någon, men samtidigt gå sin väg?
Jag kan lätt tycka att långa dikter är långtråkiga och det här var tyvärr en sådan. Det är inget fel på den, det är bara en smaksak. Hade den rimmat, om så bara ett par rader, så skulle jag gilla den mer. Den kanske inte skulle bli "bättre" men jag skulle ha roligare när jag läste den. Jag är svag för rim.
Den första dikten talar mest till mig utav de tre. Kanske för att jag själv varit deprimerad och känt mig oälskad och ensam. Jag älskar liknelser och metaforer, och när dikter inte är för långa, så det är också två plus. Hade den rimmat också så hade den kanske blivit en utav mina favoritdikter. Som avslut säger jag bara att jag förundras över hur så gamla dikter lika gärna hade kunnat vara skrivna idag. Men så är kärlek (eller närhet och isolering) ett tidlöst tema som kommer att vara relevant för alltid.
