Gå in i lådan och stanna. Gå in i lådan. Varje dag samma sak. Han hamnade alltid i lådan. Det var inte som att han kunde hoppa av taket och gå på ett äventyr eller någonting. Det fanns ändå ingenstans att gå. Det var hans tak och hans låda, och så andra tak och lådor som han aldrig såg på. Inte för att han inte ville se på dem; tanken slog honom bara inte. Inte tills den faktiskt gjorde det och han såg över avgrunden, på taket närmast hans.
För mycket, för tung. För mycket. Hon var fortfarande för tung. Hon var alltid för tung även när hon inte var det. Under normala omständigheter skulle hon varit smal som en pinne nu, men författaren tänkte inte låta henne vara någonting hon inte var ämnad att vara. Om hon ville skriva om en pinne så hade hon gjort det redan från början. Inte för att författaren ogillade pinnar. Tvärtom så tyckte hon att de kunde ha rätt så intressanta åsikter i de flesta konversationer. Men Morgan var ingen pinne och inte heller särskilt intressant.
Flickan på taket verkade inte lägga märke till honom. Sanningen var att om inte tanken slagit honom en minut tidigare så hade han inte heller märkt om någon kollat på honom. Han hade varit för upptagen med att vara på ett tak och hamna i en låda.
Fortsättning: Han kastar en sten på henne och hon tittar på honom, de pratar, han tar sig över till henne? De tar sig ner där de träffar (Långe) Sam som inte visste att det fanns några tak - vid en lyktstolpe - och som har sett färg som inte är svart, grå eller vit. (Kom ihåg att nämna att allt är svartvitt.) De går någonstans (på ett äventyr för att hitta färg) och träffar några andra personer som kanske följer med dem, eller inte får det? Någon (som inte fick följa med?) försöker sabotera för dem.
Slut: De tar sig till kanten där allting tar slut utan att hitta andra färger. Det slutar med att någon hoppar och de andra hoppar efter. (Möjlighet till fortsättning?)
Kommentera